Det är över nu.
Hade muntligt nationellt i svenska i fredag.
Det var många år sedan vi först kom i kontakt med varandra. Det var kallt, molnigt och mörkt, dagen var nästan identiskt med denna.
Jag minns hur vi spenderade den kvällen som så många kommande långa aftnar. Där var vi, sittandes tillsammans, och kanske blev det en eller en annan kopp varm choklad. Det sa klick direkt.
Jag minns alla fina äventyr vi upplevde tillsammans, kanske inte lika mycket mina som dina. Jag minns hur du lurade ner mig i tunneln under det där trädet med långa spretande grenar. Jag tog med dig på alla resor jag gjorde, och du mig på dina. Vi upplevde mycket tillsammans, du och jag.
Åren gick och vi växte båda upp. Brukligt är väl att man under uppväxten förändras, det gjorde även vi, det kan jag lova. Men inte en gång kände jag att vi på något sätt gled isär.
Fortfarande kan jag le när jag tänker på den där oerhört vackra sommardagen, när jag tagit med dig ner till stranden, där låg vi sedan timmar i solen, känslan av att vara ett.
Jag har länge vetat att det kommer att ta slut. Det gör det alltid. Och lika länge som jag vetat det har jag förberett mig. Ingenting varar för evigt.
Tiden fortsatte att svindla förbi oss, till en början rörde det oss inte. Men ju närmare slutet vi kom, desto mer tvekade jag. Jag visste att det var oundvikligt men jag ville inte att det skulle ske.
Då dagen väl kom trodde jag att jag var väl förberedd. Men då ögonblicket kom och det faktiskt var slut, finito.. Jag hade svårt att tackla det, under en sekund kände jag tusen känslor, men i nästa ögonblick var jag tom. Jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär, inte såhär...
Jag känner fortfarande en tomhet och besvikelse vissa nätter stunden innan jag ska somna. Men trots allt så har vi delat så mycket, du och jag. Det går inte att förringa, och jag kan inte hyckla med vad jag känner.
Jag kommer alltid att älska dig Harry Potter.
Vad duktig du är Martin, bra ämne!
haha.. klockrent ju!
