addicted to blondinbella

Just nu är jag bara trött. Det är somdet alltid har varit. Alltid de senaste åren, de år jag gått  på gymnasiet.
Man går upp på morgonen, tar en galet snabb dusch, klär på sig och springer till bussen. Bussen kommer fram till skolan och man gåroch köper frukost. Sedan intar man en plats i lektionssalen och bidar sin tid. Ja visst fan bidar man sin tid. Man gör helt enkelt ingenting. Kanske om det är extra tråkigt går man ner och tar en till kopp kaffe. Sen nästa lektion har man eget arbete. Då sätter man sig i kafeterian eller i en datorsal och bidar sin tid.
Detta beteende gjorde att jag verkligen underpresterade i tvåan. Tvåan var svår. Tvåan var en chock.

Det var inte som när alla sa att sjuan skulle bli en chock, eller att åttan skulle bli det svåraste året under skolgången, det var ju faktiskt första gången man fick betyg!! Nian skulle visst också vara ett grymt stressigt och jobbigt år. Nejdå, betygen i grundskolan är ändå inte värda någonting. Varför kämpa för dem? Varför göra sig till och använda ord som "kämpa" för att beskriva nian? Nian var enkel. Det vara bara att glida med, det var lätt.
Sen började ettan, "nu kommer nivån att höjas avsevärt", "det kommer att bli skitsvårt" osv. Det blev inte svårt. Ettan var bara en dålig repetition av nian. Lika enkel och lätt att glida igenom, dessutom var det ju kul att börja en nya skola och träffa nya människor. Nya lärare var också ett plus.

Sen började man tvåan. Samma tjat om att det skulle bli det jobbigaste och svåraste året. Detär som pojken som ropar efter vargen. Inte trodde jag att tvåan skulle bli en utmaning. Det ärju mer en regel än ett undantag att allt tjat om hur svårt nästa år ska bli. Den här gången blev det lite klurigt, och jag var inte beredd alls. Blev tagen med skägget i brevlådan så att säga. Helt plötsligt var man tvungen att hänga med i vad som hände på lektionerna, det var inget man kunde ta ikapp på fem minuter kvällen innan ett prov. Det var allvar kändes det som. Och trean skulle säkert bli lika svår. Men....
Här sitter jag och förbannar att jag inte har några större ambitioner i livet, inget mål jag vill uppnå. Hade jag haft som "delmål" i mitt liv att gå KTH hade jag såklart satsat allt på skolan, men jag bryr mig inte. Jag tar trappan ner och sätter mig i kafeterian med en kopp kaffe och vet att det kommer att ordna sig.