Okej.
Det som var oundvikligt började bli verklighet. Efter ca 35 mil började doften sprida sig i bilen. Vi visste alla när vi satte oss i bilen att vår hund inte var helt kurant, tvärtom hade han dragits med sin oroliga mage flera dagar.
När doften (eller ska jag säga stanken?) nådde oss blev vi alltså inte helt förvånade
Ungefär två mil fick vi sitta i vår nedgasade bil innan vi kunde svänga av E4an. McDonaldsskylten har aldrig förr varit så välkommen.
Vi steg alla ur bilen och den syn som mötte oss förvånade nog oss alla lika mycket.
Jag gick och hämtade vatten medan mamma började med saneringen. Men vana händer och en intensitet som förvånade oss alla skrubbade hon bort den bruna oformliga massan. Med skeptiska blickar övervakades hennes hantverk. Snart fanns inga spår kvar av olyckan, Mitt säte som nyss var nedsölat med choklad jag av någon anledning suttit på, var nu lika rent som om det vore nytt.
Det visade sig att vår hund, som tur var, bara varit generös med kroppsdofter och inget annat.
Ha en fortsatt bra dag.:)
